Jag har en stor klump i min mage som inte vill försvinna. Den brukar försvinna när jag får prata om det eller skriva om det. Det har jag gjort men den försvinner ändå inte. Har haft den här klumpen varje dag efter jobbet.. det är som en slags ångestklump som jag inte riktigt vet varför jag har. Jag vet inte vad jag ska göra? Jag har ju berättat hur jag känner och varit så ärlig jag kan. Men ändå har jag en konstig känsla i mig. Önskar jag kunde springa av mig den, rymma ifrån den. Men det är det här vädret som hjälper till att öka klumpen. Det är mörkt, kallt och ensamt. Vanligtvis älskar jag vintern, men denna vinter tror jag kommer bli jobbig. Undra om det blir bättre ifall jag skriker?

(Jag gillar att vara neggo i min blogg har jag märkt)

XOXO

Jag behöver någon att krama. Lika mycket som jag behöver få en kram.
Jag behöver någon att ge kärlek till. Lika mycket som jag behöver få kärlek.
Jag vill vara någons favoritperson och att någon ska vara min..

P.S. Våga göra det du vill och det som gör dig lycklig!

Var nyss ute och gick med mammas kompis hund. Vi går sträcka A till B och jag märker ju att hunden är nödig och vill go number 2. Sniffar i buske efter buske men ingen verkar duga. Man kan riktigt se hur hunden kniper för att inte skita på ett ställe som inte är bra nog.
Funderar på om det händer att hundar ångrar sig och tänker ”faan, varför gick jag förbi busken där borta? Den hade varit tillräckligt bra nu när jag tänker efter.”

Vad tror ni?

Eh, jaa.. vad som hänt den senaste tiden är väl att jag inte varit så aktiv här. Har gått in i väggen.. typ? Utbränd helt enkelt.

Har för tillfället ett FETT sockersug. ÄÄÄÄÄÄH!!!! Jag vill ställa mig och börja baka en sockerkaka eller nått.. men det skulle vara så onödigt! Men om jag tänker efter så äter jag typ inte godis längre, hm. Nej ingen sockerkaka!
Lite smått bakis är man idag också.. kanske därför jag är så sockersugen?!
Jag, Jennie och Sofie drog till solidaritet igår. Var inte bra drag där inte, de kan ni skriva upp. Men jag hade det ändå rätt trevligt :)




Jag och Jennie




Jag, John, Jennie och någon annan random grabb


Bye

Hoppet är det sista som lämnar människan. Jag kan då berätta att detta jävla "hopp" håller på att ta mitt liv! Min kropp har ingen ork.

Efter en hård dag på jobbet så skulle jag sätta mig på bussen och ÄNTLGEN få åka hem. När jag kommer till rondellen så ställer sig en polisbil med blåljusen på och stannar upp hela trafiken, och jag fick då reda på att RYSSLANDS JÄVLA PRESIDENT skulle åka på motorvägen. Men vem fan bryr sig om de? Folk vill bara hem efter jobbet. Shit vad förbannad jag blev. Satt på bussen i en timme. KUL.. VERKLIGEN JÄTTE KUL! :D



Fuck you Medvedev, du sabbade
mitt humör ikväll!



Vad vore livet utan problem?
Och visst är livet nått så jävla underbart?
Chipp Chopp!!

Det rullar, som man brukar säga. Det rullar på. Jag gör inte så mycket. Träffade "E" igår (ja, jag vet att de är töntigt att kalla personer för första bokstaven men nu gör jag det pga vissa andledningar) och vi hade det väldigt trevligt. Satt uppe hela natten fram till morgonen och bara prata om livet och allt runtomkring de. Jag mådde bra då.. otäckt bra mådde jag. Va med Jennie och Emma i fredags och drack lite vin hemma hos Emma. Pluggar ibland.
Jorå, det duger. Det rullar.

Men ska det vara så? Ska mitt liv sakta rulla framåt och slösas bort? Kommer jag vakna en dag och inse hur livet sakta rullat förbi utan att jag gjort något vettigt?
Och varje dag som är den samma. Idag som igår som idag som imorgon.
Att det aldrig händer något.




Jag och Emma inne på KC



xoxo

Ok, jag känner inte samma intensiva känslor nu som jag gjorde förut. Kanske för att vi har haft mindre kontakt och för att jag börjar känna mig starkare av mig själv igen.

Det känns dock lite trist att vi på sätt och vis ska glömma varandra för att kunna gå vidare. Hjärnan fungerar så. Min hjärna gör det i alla fall. Jag måste lägga ett lock över tankar och minnen, och spika fast locket för att jag inte ska falla tillbaka i gropen av att "tänka och sakna" igen.

Hur lätt är det inte att bli deprimerad om man tänker på de gamla goda stunderna? Speciellt om man inte kan skapa nya just nu. Denna gång kan jag ju inte ens återuppta stunderna på grund av ett helt havs avstånd.. kanske, typ?

Så! Glöm minnena. Tänk på annat. Aktivera dig. Gå aldrig bakåt, inte ens för att ta fart!


Förresten så ska jag på rättegång med Bea den 21 Januari. Kan ni gissa vad jag ska göra där? Och varför jag ska dit?


P.S. Gossip Girl är en jävla skitserie. Alla karaktärerna är så extremt omogna. Blir spytrött på deras öga-för-ett-öga-fjantfilosofi ala Dessie och Paow. D.S.

Jag hoppas på bra sömn inatt och att allting känns bättre imorgon.
Men ibland vill jag bara bli ett litet barn igen och kunna krypa upp i mammas famn och veta att hon löser allting åt mig. Ibland är inte vuxenlivet så roligt.

Gör mig till miljadär!

Jag strejkar från mitt liv. Jag har fått för mycket och nu gör jag ingenting. Ingenting. Jag har stängt av ljudet på mobiltelefonen, jag är upptagen. Jag hör av mig när jag får lust. Jag kan bara inte köra på som jag gjort, jag slutar äta, jag mår konstant illa, jag vill gråta, jag är lättirriterad. Till och med mina stackars växter här hemma får ta en hård smäll. Jag hinner inte tvätta och får använda underkläder som legat längst längst ner i garderoben i flera år. Nu får de komma fram. Jag har papper i oordning, mitt kylskåp står antingen helt tomt eller fullt med mat som inte äts upp och får kastas bort. Det enda jag äter är bananer och godis och smörgåsar. Jag svarar inte på sms från mina vänner, bara för att jag är i farten hela tiden och måste göra det senare. Mitt golv är dammigt. I min garderob har jag pressat in kläderna, försökt vika dem men jag skulle egentligen behöva rensa. Jag har fan inte ens hunnit klippa mina tånaglar.
Det är söndag för i helvete. Jag vill känna att det är söndag.

xoxo